manolito68

Denna historia..
Är också sann..


Den utspelar sig i slutet av 80-talet..
Exakt datum vågar jag inte berätta...

För då upptäcker ni vilken tok jag är..

Men, till historian nu..

Jag, min gode vän och min käre kusin..
Beger oss till Kalmar en sommardag..

Där vi ska ha trevligt..
Det är festival..
Och vi ska avsluta kvällen med att titta på Lena Ph..

På torget är på tok för mycket folk..
Och det trycks på bakifrån som bara den..
Till slut blir det riktigt otäckt..
Jag känner för någon sekund att jag faktiskt inte når marken..
Utan svävar tryckt mellan andra..

Min kusin räddar säkert livet på en äldre dam..
Då hon håller på att ramla..
Han får tag i hennes arm och rycker upp henne..

Efter det kändes det som att vi nog ska stå någon annanstans..
Vi fick titta på lilla Lena från ett lite längre håll..

Men, trotts avståndet så blir det en konsert med tindrande ögon..

När vi sen ska hem tappar vi bort varandra
Och alla som känner mig..
Vet..
Att jag hittar knappt hem..

Och då var vi i en annan stad..
Det fanns inte en chans..
Jag var borttappad..

En mobil hade ju säkert löst allt..
Men, på den tiden fanns det ju knappt någon..

Så det blev till att leta och leta..
Jag höll på väldigt länge kan jag säga..
Till slut gav jag upp.
Bestämde mig för att försöka ringa hem..
Hoppas på att dom kört hem..

Men, inget svar..
Och ingen bil syntes till..
Och taxikön var grymt lång..

Efter två timmar..
Så ser jag en Lancia med fartränder på komma körandes..
Jag blir överlycklig..
Springer och viftar med armarna och för ett himla liv..

Tänk om dom inte ser mig..
Men, jag har tur..
Dom ser mig..
Och vi kommer hem..

Efter denna skräckupplevelse tog det tid innan jag..
Släppte mina vänner ur sikte..

Tack gode gud..
För att mobilen finns..
Nu kan jag åter igen yra bort mig själv..