manolito68

Jag vill nog påstå att jag oftast är lugn..
Och på väldigt gott humör..

Men, så händer det ibland..
Att hornen växer ur pannan..
Och jag blir skogstokig..

Det är dessa gånger..
Man borde bitit sig själv i tungan..
Och räknat till hundra flera gånger om..

När jag lugnat ner mig..
Brukar jag skämmas..

Och skylla på min stackars far..
För det är hans gener..

I och för sig har han numera lugnat ner sig..
Men, ett sjuttihelsickes humör..
Det är det minsta man kan säga om honom..

Nu när han blivit pensionär..
Nöjer han sig med att reta gallfeber..
På personalen när han och mamma brukar handla..

Han jagar dom med blåslampa..
Och han verkar trivas med det..

Jag brukar säga till honom..
"Nu får du väl ändå ge dig"

Då brukar han tycka att dom lata jävlarna..
Som han kallar dom..
Måste väl sköta sitt jobb..

Så att jag får mina frispel..
Är absolut inte konstigt..

Jag jobbar verkligen på att avveckla det..
Men, ibland går det tyvärr överstyr..

Och många av dom gånger det händer..
Beror det på folk jag känner..
Vet vilka knappar dom ska trycka på..

Trots att jag har ett humör..
Jag ibland känner att jag inte kan kontrollera

Så händer det aldrig att min sketna humör..
Riktas direkt mot min kära sambo..

Tyvärr indirekt ibland..
Då något i sportens eller spelens värld..
Inte går min väg..

Pinsamt.... JA
Omoget... JA
Skäms jag...JA

Men, det är väl bara att erkänna..
Inte ens jag är perfekt..8-)