manolito68

Att vilja bli präst..

Tjaba Sapione,

Såg att du kommenterade mitt livsval och skall därför förklara lite hur jag tänker...

Du börjar med att uttrycka tveksamhet kring att jag skulle vara "religiös"...

Ja, religiös skulle jag aldrig kalla mig själv. Däremot kallar jag mig gärna både troende och framförallt kristen. Jag tror på Gud och jag tror på Jesus. Ser inget konstigt i det...

Hela livet är egentligen ett mysterium eller ett under. Det är bara det att det är vår verklighet eller vår vardag därför ser vi inte det fantastiska i det...

...Se på hur en människa blir till eller hur naturen ordnar med årstidsväxlingarna (från våren då livet spirar, via sommaren då livet slår ut i full blom, till hösten och vintern då livet bryts ner och vilar tillbaka till våren då livet återkommer igen). Det är miljoners miljoner små sammanträffanden (eller enligt andra tillfälligheter) som gör att detta samspel fungerar. Jag tror inte att hela vår tillvaro enbart är uppbyggd kring tillfälligheter. Jag tror att det finns en vilja, en arkitekt eller en himmelsk "konstnär" bakom alla dessa "tillfälligheter"...

...men här har vi en sak som är väldigt viktig att poängtera. Jag tror inte att jag har svar på alla frågor... Jag är ingen fundamentalist som säger jag har rätt och alla andra har fel. Sådana finns på båda sidorna och är ohyggligt farliga i ett samhälle som vårt. Det finns kristna, muslimska och judiska fundamentalister men det finns också vetenskapsinriktade fundamentalister som tror sig ha svar på alla livets gåtor... Vi måste alla vara ödmjuka inför livet och konstatera att det finns saker och ting som vi inte kan förstå...

Din nästa fråga handlade om min egen syn på mitt framtida yrke. Du misstänkte att jag ser prästyrket som ett jobb vilket som helst. Ingenting kan vara mer felaktigt... Som präst för man ut ett budskap som man från djupet av sitt hjärta tror på. Och i detta sammanhang känner jag att jag kan göra en insats, nämligen att föra ut ett budskap som inte bara handlar om Gud och Jesus utan som också innefattar ett budskap om alla människor lika värde, en kärlekstanke som alltför få, i alla fall i praktiken, bekänner sig till idag.

Din sista fråga/tanke handlade om vikten av känslor i prästyrket. Här håller jag med dig till etthundra procent. En människa som har svårt att handskas med känslor (både sina egna och andras) tror jag skulle få bekymmer med att fullt ut fungera som präst. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att i alla prästens uppgifter finns känslor, i hög grad, med i bilden: vid huvudgudstjänsten på söndagen, vid sorgesamtalet, vid begravningar, vid själavårdssamtal, vid dop, vid bröllop... (listan kan göras hur lång som helt). Din uppgift som präst får aldrig bli slentrian. De människor som du möter kan alltid kräva något tillbaka från dig. Därför kan prästyrket vara mycket svårt att inneha under en alltför lång tid. Med kanske fem begravningar i veckan eller med massor av själavårdsamtal riskerar naturligtvis slentriantänkandet att stegvis komma smygande. Att sitta och halvsova framför en människa som sökt upp dig för samtal är naturligtvis helt oacceptabelt. Om sådana känslor börjar göra sig gällande är det helt enkelt dags att söka sig andra arbetsuppgifter...

Detta var bara några tankar som kom upp i mitt huvud när jag läste dina ord. De är nedskrivna i all hast men jag återkommer gärna med flera tankar och synpunkter...

Ha det gutt...

/M