manolito68

Japp, så är det tyvärr..
Jag växer och växer för varje dag..

Och faktiskt bara på ett ställe..
Och det är magen..

Den som inte visste bättre..
Kunde tro att jag var gravid..

Man kan kan ju fundera på vad som hänt..
Då jag var ett mycket smalt barn..

Men, det började redan i 20-årsåldern..
Då jag tog mitt körkort..

Var jag slö innan..
Så var det inget mot vad jag blev..
När jag kunde ta bilen överallt..

Men, då var jag fortfarande rätt ung..
Och idrottade lite grann..
Och kulan på magen var inte jättestor..

Men, med åren har jag blivit enormt glad åt mat..
Och det kanske inte är så konstigt..

Då gumman min lagar det ena efter det andra..
Som är så gott och lätt att äta för mycket av..

Jag rör mig i stort sett inte mer än när jag går till bilen..
Eller några meter på kontoret..

Eller från datorn till tvn
Och man förstår att det inte bränns så mycket kalorier..

Jag vet att jag måste inom mycket snar tid..
Ta tag i mitt liv och min kropp..

Annars kommer jag snart att spricka..
Eller föda barn..

Och jag står in för ett fruktansvärt val..

Antingen börja motionera..
Vilket är tråkigt och framför allt jobbigt..

Eller börja äta mycket annorlunda..
Vilket kommer att få mig att känna mig som en kanin..

Något av det måste det tyvärr bli..
Annars måste jag fundera på att..

Bygga mig en hiss hemma..
För till slut kommer jag inte upp för trappan..
Utan att flåsa som jag sprungit ett maraton..

Och dit vill jag inte..
Men, det kan gå fortare än man tror..
Och jag har ingen annan än mig själv och skylla på..

Men, det jag funderar mest på nu..
Är vad som måste hända..

För att jag ska ta tag i det..
Och göra verklighet av mitt nya och sundare liv..

Måste jag få ett ultimatum från någon läkare..
Eller en alvarlig vaning av något slag..

Jag hoppas jag både kan och vill..
Bli en mindre och nyttigare människa..
Innan det är försent..