manolito68

Jag har alltid varit säker, helt säker dessutom, på att hus det är inget för mig, för mig lät det bara som en massa jobb, saker som går sönder, saker som alltid måste göras, och det kändes som att det är inget jag vill

Men, så händer det omöjliga, gumman min och jag börjar fundera, vi börjar kolla på lite hus, i stort sett varje dag kollar vi på hemnet.se och emellanåt åker vi på visningar, men inget känns tillräckligt bra, eller rättare sagt rätt, för ska vi flytta skall det inte vara något panikköp, det skall vara till något bättre än den lägenhet vi har, byta ner sig kommer aldrig på frågan

Och huset på Bokvägen hade vi aldrig tänkt och kolla på, det kändes inte rätt, men när vi tittat på ett hus som vi blev riktigt besvikna på sa vi till varandra att vi kan väl åka förbi och kolla på det iaf, och vi blev enormt förtjusta i läget, det var helt perfekt, huset var också helt ok

Så det som inte kunde hända hände, jag blev husägare, det kändes overkligt rätt länge minns jag, och visst var det jobbigt i början med allt strul som det var i början, de förra husägarna hade gett upp och många maskiner var tvungna att bytas ut

Men, totalt gillar jag att bo i hus, att klippa gräset är bara en trevlig motionssyssla, att vara ute i trädgården i allmänhet är trevligare än vad jag ens kunde drömma om

När man skall bestämma sig för hus tycker jag läget är överlägset viktigast, är man inte helt nöjd med vart huset ligger kan aldrig huset väga upp det mot ett halvtaskigt läge, sen finns det ju inget som är rätt eller fel, det viktigaste är att det känns rätt själv, jag minns i somras när jag gick ut på altanen och känslan var att vi bodde som sommarstugeläge, jag minns att jag då fick ett fånigt leende på läpparna och insåg att jag hade gjort ett av mitt livs bästa val

/Magnus